Allting är som vanligt men inget är som förr
När man reser glömmer man lätt bort att det går lika många månader här, som där hemma. Man tar förgivet att där hemma kommer allt att vara detsamma och att man vet vad man kommer tillbaka till. Man tänker att man själv förstås måste förändras efter allt man varit med om under dessa månader, men glömmer att samma sak sker på platsen man kallar hemma.
Det som chockat mig mest är inte kusinens mage som börjat puta eller vännen som blivit sambo, trots att detta är stora förändringar. Jag har heller inte blivit chockad av bilderna på snö eller vad som kommit upp i tö. Vad som däremot fick mig att uppdatera facebooksidan flera gånger för att se om det verkligen kunde stämma, var min kära mor och far. Inte för att min mamma skaffat facebook, eller att min pappa fortfarande inte har det. Utan för att min mamma skrivit att de funderar på att skaffa ytterligare en familjemedlem.
Ännu en familjemedlem? Yes, klart och tydligt. I deras ålder (25+)? Vi snackar alltså om en liten mjuk varelse som kommer att växa upp medan jag är på andra sidan jorden? Yes. Vi snackar inte en liten gullig hundvalp här, inte ännu en hund. Vi snackar kiss i rabatten, uppspydda hårbollar i tvrummet och döda råttor i hallen. Vi snackar inte om grannens uppväxt här, vi snackar... katt.
Mjau. Fast det redan låter voff och alltid har låtit voff. Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle rösta på socialpartiet. Som att 50 cent helt plöstligt skulle börja sjunga om blåklockor (som växer på ängar och inte sitter på polisbilar). Hela min uppväxt har det skämtats om katter som norrmän skämtats om bland svenskar/ svenskar bland norrmän. (Nog för att jag alltid vetat att det inte är något fel på dem utan att det bara är sådant man säger. Om katterna alltså, men ändå.)
Sen hör jag på radion att 50 cent har ett sminkmärke. Så bad boy gillar mer än ett sort puder och det finns inget som heter katt- eller hundmänniska. Alright. Jaha, okej, jag fattar... Allt förändras.
Jag kan inte låta bli att uppdatera facebook ännu en gång och visst faller hakan ned på tangentbordet, igen. Folk frågar 16åringar var de är på väg när jorden är 4000 år och fortfarande inte tycks ha någon aning? Jag menar. En katt. Är verkligen ingenting omöjligt?
those were the days...
