det finns inte en væg, det finns miljontals stigar
Nær jag var 14 år hånade jag mycket. Jag tyckte att allt var løjligt. Egentligen tror jag inte att jag tyckte det. Det handlade om vad alla andra tyckte. Eller de andra behøvde inte ens tycka ibland. Det handlade om vad man skulle tycka.
Jag och mina kompisar brukade skratta åt ensamma mænniskor. Sånna som sitter sjælva på en bænk och læser en bok. Vi tyckte att vi var starkare på något sætt. Eller vi kænde i alla fall så. Før vi var flera, vi var coola, før vi skrattade åt de andra. Vi pekade på sånna som hade konstiga byxor på sig. Eller sådanna som gjorde yoga ensamma någon stanns.
Jag kom på mig sjælv igår. Jag valde att styrketræna mitt i en park, fylld med mænniskor som satt tillsammans och grillade. Framfør dem låg jag och gjorde mærkliga magøvningar. Nær jag var færdig satte jag mig ensam vid havet, på en klippa. Satt bara kvar dær och njøt av solen som gick ner bakom fjællen. Nær solen førsvunnit valde jag att iaktta fiskmåsarna. Hur de først fløg i motvind och hur de vænde sig med vinden och gled i væg i værldens fart. Jag kan lova att den bilden jag såg av mig sjælv nær jag var 14 år ær inte på långa håll den bild dær jag kom på mig sjælv igår.
Det ær hæftigt, hur stigarna man væljer kan gå åt så många olika håll.
//Matilda
