stavfelandmakeups

Jag har det så bra i Australien att jag sällan saknar Sverige. Jag menar. Jag saknar vänner, jag saknar familj, jag ser framemot ett Love actually-återseende på flygplatsen men jag saknar inte att vandra på Brödrahemsgatan eller åka buss 208 in till centrum. Jag kan sakna svenskars ödmjukhet men den är inte i närheten av vad jag uppskattar australiensares, eller för den delen, resande svenskars, öppenhet.

Idag ringde jag hem av denna saknad, saknaden efter vänner och familj. Idag pratade jag med Tina, min-vän-sedan-tio-år-Tina. Lika glad som hon gjorde mig på min artonårsdag med en överraskande tårta när jag jobbar i kassan på macken, lika stor effekt gör hennes röst och hennes ord en vanlig dag som denna. Bara för att det var hon. Hon. En av de där vännerna man frågar sig vad man hade gjort utan, och svaret är att man omedvetet hade lidit av näringsbrist men tyvärr inte vetat vad man gått miste om.

Sådana vänskaper gillar jag. Som ger en energi att stiga upp på morgonen. Lite grann som järntabletter. Men som till skillnad från dem inte kan köpas för pengar.

((Men om ni hittar en hemsida för sådana vänskaper kan ni ju länka))