stavfelandmakeups

Jag insåg nu att det ær endast 18 dagar kvar tills jag reser. Ville bara sæga det. Om 19 dagar står jag på Buenos Aires mark och kramar min hermana. Jag ska inføra obligatoriskt spansktalande på Kohtveien hær i Tromsø.

Om ni før øvrigt ville veta vad prio ett ær just nu så ær det ett 2000 bitars pussel. På Listan av kommande aktiviteter står toarulle- snatt-duell och æven så mørkerkurragømma. Imorgon planerar vi att bestiga tromsøs høgsta berg, Blåmann.

hade!

På SØNDAG kommer mænniskoleveransen! Erik Westerlund och Lisa Bergsten skickas øver grænsen. Jag ær nervøs att det ska lukta ægg om oss før det ær det enda vi æter. Annars, hjærtligt vælkomna!

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Matilda vet du vad som gør ont?
Man ska dra piss`n opp i naveln sen ska man dra naveln opp på tiss`n sen ska man dra tiss`n opp till hakan sen ska man dra hakan opp till øgonbryna, det, det gør ONT!

Har i 6 arbetsdagar arbetat med barn. Från dagisfrøken till 7:e klass mattelærare. Jag har varit assistent åt en autistisk pojke, jag ha varit gymnastiklærare. Jag har varje dag varit på nya stællen. Adecco som jag och mina 3 vænninor på Kohtveien arbetar åt ringer in oss en efter en var morgon vid åttatiden.
- Idag ska du till stakkevollen barnehage. Idag ska du till Fagereng skole. Vi får varje dag en ny beskrivning vilken buss vi ska ta och vem vi ska ta kontakt med. Detta innebær att man var dag børjar på nytt. Ingen vet vem du ær, inget vet hur du ær. Du ska varje dag visa vem du ær, visa dina bæsta sidor, før du ær ny på jobbet. Du måste visa att du ær arbetsam, inte sætta dig ner som de andra dagisfræknarna, før du ær ny på jobbet. Du ska varje dag læra dig nya rutiner, ditt sætt att møta barnen, ditt sætt att møta personalen.
  Det ær slitsamt, att aldrig få rutiner. Det ær jobbigt. Att varje dag vara en fræmling, ett oskrivet papper som under 8 timmar ska skrivas klart. Från børjan av dagen tittar barnen mærkligt på dig, det ær svårt att ta kontakt  før vi pratar skiljda språk. Det ær få saker som skiljer, men blir så stora nær barnet inte sjælv lært sig prata sitt eget språk fullt ut. 
  Men det ær underbart. Hur mycket av ens liv som kan førændras under de 8 timmar man arbetar. Från att barnen ser mærkligt på en fræmling, till att de førlitar sig fullt ut på en. Pløtsligt klænger de på en, de vågar le, de stæller frågor.
   Ni vet som nær man plockar blad efter blad på en blomma. Ælskar, ælskar inte. Det ær så næra varje gång, att man plockar bort det dær sista bladet och låter det falla. Det ær så næra att det dær sista bladet sitter kvar och svaret blir Ælskar.
   jag gillar arbeten dær jag kan kænna att jag utfør något sjælv. I detta arbete ser jag på medan andra utfør. Dagis har sin charm. Jag ælskar inte jobbet alla gånger, men jag ælskar erfarenheter, jag samlar på dom.

Vad hænde, nær så många mænniskor børjade tycka att utkastandet av invandrare blev den størsta frågan. Vad hænde nær ett parti så som Sverige Demokraterna børjade gøra sig hørda. Man kunde bara kænna doften av partiet. Nu har de snott vår luft. Låt dom bara inte sno vårt syre.
Jag får rysningar, de førtjænar inte det hær inlægget.
Jag ær æcklad.

- I think everyone in this class has a very good complexion.
- Except me! Look at my pimple, it just got bigger and bigger today.
-Oh, that’s why we can’t see the sun anymore.

-  I am actually anorectic. I always go to school in a fat suit so you don’t have to feel bad.

- It was a good thing that you messed up her eyebrows for the complete sick look.
-… I didn’t.
- ..Oh, well... no offense then.

Vi har alla vattenfall forsande nedför våra kinder efter en dag på Bundall road. Kosmetiskt talat alltså.

   Nær jag var 14 år hånade jag mycket. Jag tyckte att allt var løjligt. Egentligen tror jag inte att jag tyckte det. Det handlade om vad alla andra tyckte. Eller de andra behøvde inte ens tycka ibland. Det handlade om vad man skulle tycka.
   Jag och mina kompisar brukade skratta åt ensamma mænniskor. Sånna som sitter sjælva på en bænk och læser en bok. Vi tyckte att vi var starkare på något sætt. Eller vi kænde i alla fall så. Før vi var flera, vi var coola, før vi skrattade åt de andra. Vi pekade på sånna som hade konstiga byxor på sig. Eller sådanna som gjorde yoga ensamma någon stanns. 
Jag kom på mig sjælv igår. Jag valde att styrketræna mitt i en park, fylld med mænniskor som satt tillsammans och grillade. Framfør dem låg jag och gjorde mærkliga magøvningar. Nær jag var færdig satte jag mig ensam vid havet, på en klippa. Satt bara kvar dær och njøt av solen som gick ner bakom fjællen. Nær solen førsvunnit valde jag att iaktta fiskmåsarna. Hur de først fløg i motvind och hur de vænde sig med vinden och gled i væg i værldens fart. Jag kan lova att den bilden jag såg av mig sjælv nær jag var 14 år ær inte på långa håll den bild dær jag kom på mig sjælv igår.

Det ær hæftigt, hur stigarna man væljer kan gå åt så många olika håll.


//Matilda

I Tromsø finns det møjligheter.
Vi insåg att vi hade før få speglar før ett boende med 4 tjejer. Pløtsligt ser vi en perfekt spegel utanfør ett hus. Så vi knackar på och frågar om vi inte kan få spegeln. Sjælvklart. Det slutar med att kvinnan i huset ræcker fram en låda med hennes mammas gamla klæder & erbjuder oss att stæda hennes hus før 500 kr.

Ikvæll ska vi træna løpning med Tromsøs skidklubb och efter det kanske stæda ett eller annat hus!

Favoritfras på norska:

stå ikke dær o tøv din møll!

om ni ville veta vad møll ær så kan det både betyda tapig idiot & nattfjæril.

Kram Matilda

Make up artisten som gjort detta heter Paige. Hon har även gjort sminket till filmerna Peter Pan och Wolverine. Hon är en av mina och mina 11 klasskamraters lärare.

En annan av mina lärare heter Peter Frampton. Han skämtar gärna och mycket vilket han är rätt berömd för. Något annat han är omtalad för är sin Oscars statyett som han vann efter att ha gjort sminket till filmen Braveheart.

Behöver jag säga att det är en ära att sitta på Bundall road sex timmar om dagen för att bli upplärd av dessa människor?!

Imorgon börjas det studeras en tremånaders kurs här i Surfers Paradise.
Blod, svett och tårar kommer det krävas, och vilken tur att det är precis sådant jag kommer lära mig att fejka! 
Något jag däremot inte kan fejka är min nervositet, min förväntan och faktumet att detta är en dröm som när den blir sann, antingen får mig att le stort, eller, som kommer få mig att snabbt byta samtalsämne när den kommer på tal.
Dvs. vi hoppas på mundiarre när det kommer till historien om Make Up School 2010 i mitt liv (mundiarre= ej kan sluta prata om).


/Studenten Anna som ser så här mycket framemot morgondagen:

När man reser glömmer man lätt bort att det går lika många månader här, som där hemma. Man tar förgivet att där hemma kommer allt att vara detsamma och att man vet vad man kommer tillbaka till. Man tänker att man själv förstås måste förändras efter allt man varit med om under dessa månader, men glömmer att samma sak sker på platsen man kallar hemma.

Det som chockat mig mest är inte kusinens mage som börjat puta eller vännen som blivit sambo, trots att detta är stora förändringar. Jag har heller inte blivit chockad av bilderna på snö eller vad som kommit upp i tö. Vad som däremot fick mig att uppdatera facebooksidan flera gånger för att se om det verkligen kunde stämma, var min kära mor och far. Inte för att min mamma skaffat facebook, eller att min pappa fortfarande inte har det. Utan för att min mamma skrivit att de funderar på att skaffa ytterligare en familjemedlem.

Ännu en familjemedlem? Yes, klart och tydligt. I deras ålder (25+)? Vi snackar alltså om en liten mjuk varelse som kommer att växa upp medan jag är på andra sidan jorden?  Yes. Vi snackar inte en liten gullig hundvalp här, inte ännu en hund. Vi snackar kiss i rabatten, uppspydda hårbollar i tvrummet och döda råttor i hallen. Vi snackar inte om grannens uppväxt här,  vi snackar... katt.

Mjau. Fast det redan låter voff och alltid har låtit voff. Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle rösta på socialpartiet. Som att 50 cent helt plöstligt skulle börja sjunga om blåklockor (som växer på ängar och inte sitter på polisbilar). Hela min uppväxt har det skämtats om katter  som norrmän skämtats om bland svenskar/ svenskar bland norrmän. (Nog för att jag alltid vetat att det inte är något fel på dem utan att det bara är sådant man säger. Om katterna alltså, men ändå.)

Sen hör jag på radion att  50 cent har ett sminkmärke. Så bad boy gillar mer än ett sort puder och det finns inget som heter katt- eller hundmänniska. Alright. Jaha, okej, jag fattar... Allt förändras. 

Jag kan inte låta bli att uppdatera facebook ännu en gång och visst faller hakan ned på tangentbordet, igen. Folk frågar 16åringar var de är på väg när jorden är 4000 år och fortfarande inte tycks ha någon aning? Jag menar. En katt. Är verkligen ingenting omöjligt?

those were the days...

  Jag bor och lever numera på en norsk ø døpt till tromsø. Fjællen klættrar på sidan av oss och solen skiner på en klarblå himmel. Jag delar lægenhet med en væn från skidspåret, Gabriella. Før att førklara lite nærmare vem hon ær kan ni får ett provsmak från gårdagen.
  Fattiga som vi ær (eller som vi låtsas vara) skulle vi fråga om Dolly Dimples hade några brænda pizzor øver som vi kunde få. Vi anlænde på Dolly Dimples svettiga i reflexvæstar efter en 2 timmars rullskidstur på øn. Vi parkerade skidorna utanfør pizzerian och frågar om vi inte kan få nån pizza før vi har inga pengar. Dom førklarar glatt att nej vi har inte tid att baka brænda pizzor. Som två fån står vi dær i cykelhjælm och reflexvæst och gabriella visar sin sympati och frågar om det inte ær svårt att jobba med den dær telefonen, hør ni verkligen kunderna eftersom ni måste ligga ner mot bænken før att høra? (utan att reflektera øver att det kanske ær hennes egna ton som gør att dom inte hør) Gabriella frågar lite blandade frågor,tex hur mycket dom får lægga på pizzan før hennes brorsa har jobbat på dolly dimples och dær har dom speciella mått på hur mycket.  Mitt i allt frågar gabriella den høgst passande frågan: ASSÅ HUR GØR MAN EGENTLIGEN FØR ATT FÅ JOBB HÆR? dom kollar mærkligt på henne eftersom hon inte riktigt ær klædd før en arbetsintervju. Det slutar med att de kommer øverenns om att hon ska återkomma på måndag och prata med chefen. Vi væntar nu med spænning.

Nu ska vi ut på tur på fjællet, vi har råa korvar och lompe (ett potatisbrød man lægger korven i) Vi ska snart sno toapapper från biblioteket dær vi surfar gratis.
Kramiz



  

Mitt namn är Anna Lindström. Jag gillar smink. En av mina närmaste vänner heter What If och jag avskyr verkligen U’should Have.  Listor ger en mig en illusion av kontroll och titeln på filmen om mitt liv skulle heta Tur. Jag gillar måndagar för då har man alltid börjat på något nytt och onsdagar för att allt är som vanligt igen. Fredagar för att det är helg och resten av dagarna för att de brukar överraska en. Jag flög till Australien November 2009 och skulle redan varit hemma om det inte varit för risken att träffa på U’Should Have. Så det sköt jag alltså upp och är för evigt tacksam till What If.

Första gången jag träffade Matilda var på ett fotbollsläger. Vi var båda målvakter. Sedan träffade jag henne på en marknad i Norrlands djungel. Vi drack båda norrlands (utblandade) guld. Sen träffades vi på gymnasiet. Vi gick båda media och journalistik. Och nu, nu  har samma sak hänt för oss som för många andra som sprungit in i varandra gång på gång. Vi har delad vårdnad. Vi nöjer oss dock med en blogg som inte spyr, skriker eller...eller ler mot en med sina mjuka kinder och får en att ändra röstläge och göra konstiga ljud och le och ens dag är räddad och.. ja ni fattar, vem vill ha det när man kan ha blogg?

Mvh Annis i Dowunderlandet.